Positiv attityd eller destruktiv arrogans?

Senaste säsong var Max Verstappen något av en sensation efter att kritiska röster hade höjts innan säsongen över att en 17-åring skulle få plats i en motorsportserie för män.

Men var det endast positivt att ”alla” medier lyfte upp honom och redan korade honom till världsmästare? (Det gjorde också den här bloggen, men jag tror risken är rätt liten att Max läser den.) Det finns åtskilliga exempel på unga idrottare som inte klarat pressen efter att de nått framgång och berömmelse av media och sin omgivning i unga år. Åtminstone i det här skedet av Max karriär borde han hålla huvudet kallt och se vart talangen bär honom.

I söndagens lopp i Melbourne såg vi inte mycket av någon ödmjuk attityd. Vid ett däckbyte funkade inte kommunikationen mellan honom och stallet, och när han körde in var inget klart för däckbyte och han föll ner bakom Carlos Sainz. Det var en mycket frustrerad och arg Max som krävde att stallet skulle ändra på ordningen dem emellan. Vilket stallet inte gjorde. Men förbjöd mig veterligen inte Max att passera Carlos, Max var enligt sig själv snabbare än Carlos. Han påstod efter loppet att stallorder är onödiga i framtiden eftersom han kommer att vara miltals före Carlos. Han gick på så höga varv när förarna träffar media efter loppet, att Toro Rosso tog honom åt sidan en stund för att han skulle varva ner.

Max vinner inget på att redan nu göra sig känd som en arrogant och stöddig förare. F1 är en lagsport, trots att föraren sitter ensam i bilen, men är fullständigt beroende både direkt och indirekt av den övriga personalen på några hundra personer. Det kan funka på något vis för exempelvis Fernando Alonso eller Lewis Hamilton som har mästerskap i fickan, men inte för en yngling som gör sin andra säsong i F1 och inte har några meriter att falla tillbaka på.

Max pappa Jos följer sin sons förehavanden på nära håll och ses så gott som varje lopp i depån. Han har fortfarande ett stort inflytande och borde se till att junior kyler ner temperamentet en aning. Men Jos tycker att det är bra att ”det finns förare med aggressioner”. Jag kan till en del hålla med Jos, men om aggressionen går ut på att klaga på stallets förehavanden är det inte bra. Aggressionen borde i stället omvandlas till ”fighting spirit”, eller finsk ”sisu” som ”halvfinnen” Nico Rosberg sade sig ha efter vinsten i Melbourne. Kan man piska sig själv framåt av aggressionen kan det bli positivt både för en själv och stallet, men gnället vi hörde av Max på söndagen har ingenting annat än rent negativ inverkan på atmosfären i stallet. Jag tror att Max och alla andra i Toro Rosso skulle må bra av att t.ex. Dr. Helmut Marko skulle hålla en liten palaver med de unga förarna om hur man går vidare.

Max har all tid i världen att knipa flera världsmästerskap. Men att göra sig känd som en besvärlig lagspelare som inte kommer överens med folk är inte bra för en fortsatt karriär. Kimi Räikkönens karriär är med största sannolikhet på målrakan så att säga. Och hade kanske tagit slut redan om det inte var för den skull att personkemin mellan honom och Sebastian Vettel fungerar perfekt. Att kunna samarbete inom en lagsport är oerhört viktigt, men när det redan börjar finnas kommentarer om att en gul vätska börjar stiga den unga Verstappen åt huvudet vore det definitivt dags att ta en allvarligt samtal med sig själv. För jag är fortfarande övertygad om att han är en exceptionell talang med en strålande framtid i F1 om han bara förvaltar den rätt.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s