Svensk och finsk F1-historia

Trots att både Sverige och Finland är rätt små länder sett till invånarantalet, har man haft hyfsat bra representation i motorsportens kungsklass.

Det var i samband med en diskussion i Facebookgruppen ”Vi som gillar Formula 1”,dit alla F1-fans som inte redan finns med bör komma med, som jag började fundera en del på båda ländernas historia. Och då alltså inom Formula 1. Den skiljer sig en del mellan länderna, men båda har varit starka på sitt sätt.

Joakim Bonnier var den första nordbon i F1.

Joakim Bonnier var den första nordbon i F1.

Serien startade 1950 och redan 1956 körde svensken Joakim Bonnier i den. Ett F1-lopp vann han under karriären; Nederländerna 1959, där han också startade från pole position. En rätt lång karriär hade han. Han började alltså 1956 och körde F1 ännu säsongen 1971. 1972 omkom han under Le Mans 24h lopp.

Finland kom med i F1 mycket senare. Första föraren heter Leo Kinnunen och debuterade 1974. Om Bonnier hade en lång karriär kan man inte säga det om Kinnunen. Han kvalade in till ett enda lopp, Sveriges GP 1974. Men det kunde ha sett annorlunda ut för Leo. Med hjälp av Jochen Rindt förhandlade han om en förarplats i toppstallet Team Lotus för säsongen 1971. Men efter Rindts plötsliga död i en krasch på Monza 1970 strandade förhandlingarna. Jochen Rindt var för övrigt gift med finländskan Nina Rindt, född Lincoln och dotter till den finländska motorsportlegendaren Curt ”Curre” Lincoln.

Sverige har några förare som prövat lyckan i F1, men som bara kört några enstaka lopp. Bertil Roos körde bara ett lopp, det på hemmaplan i Anderstorp 1974. Torsten Palm körde två lopp året därpå. Körde egentligen bara ett lopp, i Anderstorp och försökte i Monaco men kvalade inte in. Gunnar Nilsson hade aningen längre karriär än Roos och Palm, han körde 1976-1977. Han körde drygt 30 lopp och vann Belgiens GP 1977. Han dog året efter i cancer, bara 29 år gammal. Conny Andersson körde samma säsonger som Nilsson, men kvalade in till bara ett lopp på fem försök. Under början på 80-talet, närmare bestämt 1981-1982 körde Slim Borgudd tio lopp utan större framgång. Jämfört med de tidigare nämnda hade Reine Wisell en förhållandevis lång karriär, han körde 1970-1974 med en tredje plats i USAs GP 1970 som bästa placering.

Men nu kommer vi till tungviktarna inom svensk Formula 1. Ronnie Peterson är ett namn som inger respekt i F1-kretsar världen över. Han vann under karriären, som började 1970 och slutade vid hans död 1978, tio lopp och kom tvåa i mästerskapet två gånger; 1971 och postumt 1978. Han hade med största sannolikhet vunnit mästerskapet om ödet inte velat annorlunda i Monza 1978. Kanske redan säsongen 1979, då han skulle ha kört för McLaren.

Stefan ”Lill-Lövis” Johansson körde F1 1980 och 1983-1991, men vann aldrig trots att han bl.a. representerade både McLaren och Ferrari. Trots det räknas han som en av de stora. Åtminstone för oss nordbor.

Listan över finländska förare är ungefär lika lång som den svenska. Många ”vanliga” finländare känner säkert inte ens till Leo Kinnunen, utan tror att Keijo ”Keke” Rosberg var först ut. Och först ut med en karriär var han. 1978 debuterade han och vann världsmästerskapet 1982 med Williams. Efter 1986 lade han av utan att ha åstadkommit något nämnvärt efter mästerskapsåret.

Året innan Keke Rosberg debuterade försökte också Mikko Kozarowitzky på F1. Han deltog i två GP-helger men tog sig inte till själva loppet i någondera. Han är troligen ännu mera okänd än Kinnunen för andra än riktigt inbitna fans. Jyrki Järvilehto, eller JJ Lehto som han kallade sig som förare, körde 1989-1994. Han har en tredjeplats från San Marino 1991 som bästa placering. Mika Salo debuterade 1994 och fortsatte t.o.m. 2002. Inte heller han vann något lopp, även om det var nära. 1999 fick han äran att ersätta Michael Schumacher i Ferrari efter att denne skadade sig under Storbritanniens GP. Sitt andra lopp för Ferrari hade Salo vunnit, men fick order från depån (vilket var helt tillåtet) att släppa förbi sig Eddie Irvine, som då låg tvåa i loppet, för att han kämpade om VM-titeln. Heikki Kovalainen körde 2007-2013. Det sista året dock som testförare, fast han fick chansen i de två sista loppen för Lotus efter att Kimi Räikkönens rygg måste opereras. Redan andra säsongen fick Heikki chansen i McLaren, men han var inte riktigt redo för det och det blev ingen större framgång. Säsongerna 2010-2013 gick sen i bottenstallet Lotus, som efter två säsonger bytte namn till Caterham, och från den tiden finns inte mycket positivt att berätta för eftervärlden.

Sen kommer vi till våra finländska tungviktare. Mika Häkkinen gjorde debut i Lotus 1991 och stannade där två säsonger innan han flyttade till McLaren där han stannade resten av karriären som slutade 2001. Då hade han hunnit med två VM-titlar 1998 och 1999 och 20 deltävlingssegrar. 2009 ordnade The Times en omröstning över alla tiders F1-förare och Häkkinen kom där på en tionde plats. Kimi Räikkönens karriär startade samma år som Häkkinen körde sin sista säsong; 2001. 2007 blev han världsmästare med Ferrari. Han körde ännu två säsonger innan han avslutade karriären, men gjorde comeback 2012 efter två sabbatsår. Han har kontrakt ännu för 2016 varefter han troligen avslutar F1-karriären för gott.

Både Sverige och Finland har varsitt framtidslöfte i F1. Marcus Ericsson fick kontrakt med Caterham inför säsongen 2014. Att det inte skulle bli någon stor framgång visste väl alla, inte beroende på Marcus med Caterham hörde till de svagaste stallen utan mycket utvecklingspotential. Marcus gjorde ett bra jobb med de medel som fanns och Sauber såg hans potential och där kör han nu 2015. Men siktet är ställt uppåt och visst har han förutsättningar att gå mycket längre än så.

För Finland är det Valtteri Bottas som är löftet. Löfte är kanske inte riktigt rätt ord när det gäller Valtteri, han är redan en fullfjädrad förare och det är bara en tidsfråga innan första segern kommer. Många ser honom som en framtida mästare. Han debuterade 2013 som tävlingsförare hos Williams där han innan det varit testförare. Williams hade en dålig bil 2013 och Valtteri var 17. totalt. Men 2014 var det andra bullar, mycket tack vare att man bytt till Mercedes motor. Då var Valtteri fjärde i mästerskapet och ligger nu sjätte efter halva innevarande säsong.

I vissa sammanhang brukar Nico Rosberg räknas som finländsk förare. En sanning med modifikation. Han har visserligen dubbelt medborgarskap, både tyskt och finskt, men har alltid tävlat för Tyskland och har aldrig bott i Finland och talar inte finska eller svenska.

Sverige var alltså mycket före Finland i F1. Men man har egentligen inte haft toppförare där tillika. Rosberg debuterade ungefär då Peterson omkom, och Rosbergs storhetstid var i stort sett förbi efter 1982 då han vann titeln. 1983 gjorde ”Lill-Lövis” entré och slutade 1991 då Häkkinen började. De 23 åren mellan 1991 och 2014 då Sverige saknade representation i F1 innan Ericsson kom till Caterham hade Finland egentligen sin storhetstid med Häkkinens och Räikkönens tre mästerskap. Så nu skulle det vara dags med en ordentlig landskamp genom Ericsson och Bottas.

Något som också ger en extra fjäder i hatten för Sverige är att man arrangerat GP-lopp åren 1973-1978 på Scandinavian Raceway i Anderstorp. I dagens läge skulle det vara utmanande att få banan i skick för nutida krav, men Finland har mig veterligen aldrig varit i närheten att kunna ordna GP-lopp.

Det var något av det som hänt tidigare, men förhoppningsvis skriver Ericsson, Bottas, Räikkönen och många fler intressant historia som vi som är intresserade av det får gotta oss åt i framtiden.

 

Annonser

2 comments on “Svensk och finsk F1-historia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s